Välkommen hem!?

Som människor idag är vi vana med att möta olika människor i många olika sammanhang. Det finns en rörlighet som ständigt verkar öka. Politikerna pratar ofta om hur viktigt det är att ha goda kommunikationer så att folk kan röra på sig. Många arbetar flera mil från sitt hem. Andra har hela världen som sitt arbetsfält. Vi rör oss mellan olika miljöer och vi lär oss att smälta in i nya sociala sammanhang, vi lär oss att passa in. Vi är anpassningsbara.

Ändå är det något speciellt med ett hem. Ja, kanske är det viktigare än någonsin, trots att vi spenderar allt mindre tid där? I en rörlig tid, som tenderar att bli allt mer rörig, är det befriande att känna sig hemma! I ett hem får man plats även om man inte passar in. I andra sammanhang behöver vi anpassa oss på ett annat sätt. Då är det skönt att komma hem, framförallt att känna sig hemma.

Barnet väljer inte sin familj, trots det slutar det oftast med att det är just med familjen man känner sig mest hemma. Givetvis bygger det på att den övriga familjen ger utrymme och ser barnet som en viktig del i familjen. På samma sätt tänker jag om församlingen. Gud sätter oss i ett sammanhang med olika människor som vi själva kanske inte självklart hade valt, men tillsammans utgör vi en familj och kyrkan blir vårt hem.

Ef 2:20-22

Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.

Ibland känner vi att vi inte passar in i ett särskilt sammanhang. Det kan även gälla församlingen. Men församlingsgemenskapen bygger inte på att vi har valt den, utan på att Gud har valt oss. Vi har fogats in. Trots att vi själva inte har valt, tror jag att vi kan känna oss hemma i en församling. Eller kanske på grund av det. Vi behöver inte bevisa oss, vi behöver faktiskt inte passa in i. Gud har fogat in oss i byggnaden som blir en boning åt Gud!

I en rörig tid behöver vi kanske också ett andligt hem mer än någonsin. Det är vi som kyrka. Trots våra olikheter kan vi känna oss hemma, fast det kräver också att vi ger utrymme till varandra. Vi behöver inte passa ihop som likformade döda tegelstenar. Istället får vi sitta ihop som “levande stenar i ett andligt husbygge” (1 Pet 2:5). Om vi låter oss göra det, tror jag att vi när vi möter varandra ärligt kan säga, välkommen hem!

Elias Berg, november 2014